Sitter med elräkningen. Undrar hur vi ska få råd att betala både den och depositionen.
För en månad sedan flyttade vi in i ett litet hus ute på landet. Hyran är billig jämfört med vad vi betalade innan. Vi bodde i förorten och betalade mindre i el, men mer i hyra och våra möjligheter att komma ut i naturen var sämre. Men det var okej.
Vi blev vräkta.
Jag är hemma om dagarna och spelar musik på radion. Någon granne ringde störningsjouren. Och vi blev vräkta.
Dottern trodde det var polisen som kom där klockan elva, mitt på dagen. Och jag vet ej om hon fortfarande tror det, fastän jag förklarat att det var jouren. Nu tror hon att hon inte kan spela musik och dansa. Min dotter som fick en ny bandspelare i födelsedagspresent på sin sju-års dag.
Med knapp ekonomi och betalningsanmärkningar lyckades jag hitta en ny bostad. Nu bor vi ute på landet med oändlig natur och bättre skola i ett lugnt område.
Men det kostar, och huset är ej i bästa skick. Vi får stå ut med kyla och dålig tillgång på varmvatten, knappt några bussar och inga vänner. Slit med att oroa sig över ved och inga möjligheter att handla nära. Och vi bor 10 mil bort från min son.
Honom hämtar jag med buss och tåg. Jag har inget körkort, det kostar för mycket, och fadern ställer inte upp på ett samarbete kring umgänget. Har precis skickat iväg fondansökningar om hjälp till umgängesresorna. Kostar lika mycket som elräkningen ser jag nu.
Får väl gå till socialen och be om hjälp. Där kommer jag att bli ifrågasatt, varför jag satt mig i en sådan svår situation. Och jag kommer inte veta vad jag ska säga. Det kommer de uppfatta som rörigt och det kommer ej se bra ut i vårdnadstvisten.
Sjukskrivningen rullar på. Fast jag vill jobba. Men får inga jobb. Arbetsgivarna vill ej ha sju års sjukskrivning och ensamstående mamma. Under alla dessa år har jag kämpat för att få till en bra lösning, men just nu sitter vi här fattigare än någonsin förr och ingen att vända oss till.
Jag ensamstående mamma till två barn. Dottern bor hemma och sonen hos sin far. Sonen fick jag ge upp tvisten om efter att sociala myndigheterna och fadern terroriserat oss i fyra år.
Jag är sjukskriven sen 7 år tillbaka. För depression. Jag har betalningsanmärkningar. Lider av social fobi emellanåt och oftast i samband med stora öppna platser. Ångest.
Men i ett kapitalistiskt och statussamhälles syn är jag farlig, eftersom jag inte gör rätt för mig. Och där igenom är jag sjuk.
Jag har varit fosterhemsplacerad.
Jag var en glad liten lintott som sparade mina slantar. Jag ville göra alla glada så jag skulle få fortsätta finnas till. Så jag gick och köpte blommor för alla pengarna och gav bort .
Någonstans gick det fel med ekonomin och nu sitter jag med två sorgetyngda barn. Jag själv får ingen hjälp i röran av myndigheter.
De bara hänvisar till en massa andra folk och ger en lappar.
Vi är fattiga och utsatta i ett samhälle där pengarna styr.
Kärlek, respekt och omsorg existerar inte.
Pengar existerar, men ej för dem som behöver.
”Angelica”
28 03 2011 kl 23:58
Känns lite fånigt att ge råd eller berätta om egna anektoder, för jag tror säkert att du redan vet en hel del. Matkasse kan du få hos Myrornas slumsyster. I kyrkans sociala samfond kan du söka pengar för din familj. Såg att du själv redan ansökt om pengar. Det finns ju stipendier och stiftelser för ensamstående kvinnor i gamla fonder. Sök på orden ”lägre, bemedlade, kvinnor”. Samhället är inte rättvist och det är lite kallare nu med nuvarande politiken tyvärr. Helhetssynen saknas helt i samhällsapparaten, samtidigt som jag också är emot att samhällsapparaten ska behöva veta något om en som privatperson. Stelbenta byråkrater styrda av politiska ineffektiva beslut styr vårt land. Vi är inte något I-land. Vi är ett U-land. I Sverige ska vi vara friska, arbeta och tjäna pengar om nuvarande regeringen fick välja. Tyvärr så styr inte människor över hälsan när arbetsplatserna inte satsar på arbetarnas hälsa. Arbetsmarknadspolitiken som förs resulterar i fler splittrade liv. Jag hoppas verkligen på förändring, så att du och alla andra får det mycket bättre. Så vi slipper ha ett klassamhälle med så stora klyftor som vi har i Sverige. Sverige är ett orättvist samhälle med stora klassklyftor, där de rika blivit rikare de senare åren. De som har allt får bara mer och mer, det är inte på något vis sjysst mot de som har så lite…
Jag håller tummarna för att Sverige reagerar och att vi får en positiv förändring som accepterar alla som inte lever upp till perfektion och ”svensk normstandard” (dvs där alla är friska, arbetar och tjänar pengar).
25 05 2011 kl 18:49
Budkavlen går. Rid i natt. (Smärtgränsen är nådd!):
http://blogg.aftonbladet.se/silverstare/2011/05/har-gar-smartgransen-for-empati-med-privilegiepatrasket
Mvh
29 02 2012 kl 11:03
Har man vanligt förstahandskontrakt blir man inte utkastad i första taget; det krävs tre skriftliga tillsägelser och efter det kan det bli en uppsägn vilket inte är samma sak som vräkning. Först efter massa vändor på denna nivå och ev oförmåga att vidta rättelse, kan det bli fråga om vräkning. Im just saying.