Jag är inte fattig, jag lever bara på gränsen.

Jag är inte fattig just nu. Jag är inte fattig, jag lever bara på gränsen. Jag är en pendlare. Jag pendlar in och ut i arbete. Just nu är jag arbetssökande. Jag utnyttjar min möjlighet att stämpla upp. Jag jobbar på timmar. Mina deltidsdagar är nere i 50 dagar. Jag tjänar bra för timmarna jag jobbar, men den här månaden landade min lön på nästan 2000kr. Det lever vi inte gott på. Jag stämplar upp. Jag är beroende av att kunna göra det. Jag får stämpla upp resterande del av tiden. Jag trodde jag skulle får lite mer än 3000kr imorgon från a-kassan, men näe. Ingen utbetalning är inlagd. Undrar om något blivit fel, så jag kollar upp förra specifikationen på Internet och ser att de dragit 8400kr i skatt på mig och skrivit att jag fått 20 dagar!!!! Härregud. Kanske får jag inga pengar. Undrar om något blivit fel. Så brukar det inte se ut. Jag har inga marginaler. Inga alls. Får jag ens några pengar nu? Jag vet inte, inte förrän jag ringt. Förra gången fick jag inte heller några pengar, då hade Försäkringskassan missat att göra sitt jobb. Trots påminnelser från min a-kasse-handläggare till Försäkringskassan så gjorde Försäkringskassan inte sin inrapportering och släppte spärren på mig. Jag gick en ”utvärderingsperiod” hos Arbetsförmedlingen och då får man aktivietsstöd istället (a-kassedagarna tickar dock på). Så vi blev utan matpengar, för våra andra pengar hade gått till löpande kostnader i form av räkningar.


Vi har hemförsäkring, livsförsäkring, bo-kvar-försäkring, olycksfallsförsäkring, bilförsäkring, boendet, TV-licensen och Internet och betala för. Mycket mer än så har vi inte. Jag anser att vi egentligen inte har råd med dessa saker, men jag behöver bil för mitt jobb. Jag behöver också försäkringarna på min partner, för om min partner dör då går jag i konkurs. Vi är enormt beroende av min partners inkomst. Utan den skulle vi inte överleva. Vi är inte fattiga, vi äger vårt boende. Men vi har inga marginaler. Vi har inga andra skulder än studielån och boende. Vi har inga krediter, som ni förstår är bilen betald.


Så på det viset är vi inte fattiga. När jag jobbar heltid, då när jag får chansen, i perioder så sparar vi pengar. Dessa pengar börjar sina, för perioderna på a-kassa är 200 dagar utöver dagar på föräldrapenning. Vi hade båda jobb en gång. Vi tog beslutet att skaffa ett barn. 6 månader innan vi fick vårt barn så blev jag arbetslös. Det var billigast för oss att jag var hemma först eftersom jag var arbetslös. Så sedan levde jag på Föräldrapenning under ett halvår. När jag fick ett vikariat i höstas tog jag det och min partner var hemma en period. Vårt barn fick börja på dagis direkt när den fick börja. Vi hade inte råd att inte jobba båda två. Vi behövde spara pengar. Vi sparade under de fem månader jag fick jobba. Nu är jag åter igen arbetslös. Jag har som sagt varit utan jobb totalt 285 dagar, fast mitt i jobbade jag fem månader.


Sparpengarna är ju inte stora. Kassan är skral. A-kassan är låg, men jag har den högsta. Den motsvarar 4680kr varannan vecka. Jag hinner få två utbetalningar i månaden, minus de timmar jag fått jobba. Det är en låginkomsttagares lön. I Stockholm är det inte så mycket. Vi bor relativt billigt, men ändå dyrt. Vi har tagit bort amorteringarna för vi har inte råd med dem just nu. Det blir i slutändan dyrare att inte amortera, vilket vi vet. Fattigdom kostar.


Min partner är låginkomsttagare, men vi är tacksamma för att en av oss har jobb. Våra båda inkomster räcker nätt och jämt för att det hela ska gå runt, men vi har inga marginaler. När a-kassan uteblev blev vi utan mat. Mjölken och brödet tog slut och jag var arg på a-kassan och Försäkringskassan. Betalningen kom fyra dagar senare pga mina påtryckningar. Jag sa att det inte var okej att vårt barn fick dricka vatten över helgen. Pengarna kom till slut på måndagen.


Nu skulle jag fått pengar den här veckan. Åter igen finns ingen utbetalning synlig på banken, och ingen står angiven på hemsidan. Jag misstänker att något blivit fel, jag tittar på specifikationen från förra gången och inser att de betalat 8400 i skatt på vad de kallar en 20 dagars utbetalning på 5000kr. Något har blivit riktigt fel. Jag mailar och frågar vad de gjort och vart min utbetalning är. Imorgon ska jag ringa. Åter igen blir vi utan dagligvaror. Vi har fullt i frys och skafferi, det som sinar är grönsaker, mjölk, smör och bröd. Vi har inga marginaler när a-kassan är så låg. Och när a-kassan uteblir så tar de helt vårt levebröd. Jag lever på gränsen till svält. Tänk om a-kassan fortsätter strula. Vad händer då? Går vi i konkurs? Tvingas vi flytta? vad händer? blir vårt barn omhändertaget? Vart är vi på väg?
Och inget jobb i sikte och snart är mina 50 dagar slut… och jag får inte ens jobba de få timmar jag får. Är det en jobblinje? Att hindra folk från att försöka jobba? Är det vettigt att göra mig fattig? Vi väntade länge med barnet… vi är runt 40 och inga ungdomar längre. En är över, en är strax under. Vi visste att det var vår sista chans, vi vågade inte vänta på fler ”bättre tider”. Jag har nämligen aldrig sett bättre tider i arbetslivet. Inget jobb har varat för evigt.


Jag lever hela mitt liv i fattigdom fram till slutet av tonåren. Sedan fattig student. Sedan har jag tragglat från jobb till jobb. Vad är det för liv? Jag har hållt mig över fattigdomsstrecket efter studierna, men just nu är jag på väg ned till fattigdomen igen…. Vad händer när mina två a-kasse-perioder tar slut (har en intjänad)? Sälja huset och bo i en etta, som är dyrare än vårt eget boende antar jag…. Stockholm är dyrt. Jag vill inte att vårt barn ska få växa upp i fattigdom, så som jag fick. Men så som arbetsmarknaden ser ut så vet jag inte vart vi är på väg. Jag duger inte på svenska arbetsmarknaden. Jag diskrimineras för att jag nu har ett barn, för att jag är runt 40, för att jag tvingats gå in och ut i arbetslöshet, för att jag är jag. För att jag inte har kontakter som leder till jobb. Jag har diskriminerats för mitt ursprung men det kan jag dölja eftersom mitt utseende avslöjar inget. Jag har diskriminerats hela mitt liv. Fastän ingen av oss har någonsin VAB:at, så får jag ändå frågan ”Vem vabbar” på intervjuerna. Ska jag inte säga att jag har familj???? Varar inte sanningen längst?


Höj a-kassan, sluta betala ut a-kassa varannan vecka, betala ut den 25:e varje månad. Ta bort 75-dagars-regeln, låt oss stämpla upp alla 300 dagar.

Anonym


Det finns inga fattiga barn i Sverige

Det finns inga fattiga barn i Sverige.

Detta är något jag ofta får höra från min omgivning, nu för tiden har jag lärt mig att hålla tyst, jag orkar inte dra upp min historia och fläka ut mitt hjärta längre, jag nickar svagt och ser till att samtalsämnet byts.

Jag är född 1987, uppvuxen i en förort till Stockholm med min pappa och min farmor, pappa hade ströjobb lite här och var och farmor levde på sin pension, jag älskade min barndom, min pappa och min farmor utav hela mitt hjärta!

Jag växte upp i ärvda kläder, vissa av mina plagg hade farmor stickat, utav garn hon funnit från containern utanför oss, klassresor var enbart något jag kunde drömma om, inte för att det oftast kostade pengar utan för det krävdes en matsäck med, jag minns en klassresa jag gjorde i femman (min enda, som pappa hade lyckats sparar ihop till), mina vänner hade revbenspjäll med sig och kakor, Marylands med choklad, jag satt med med min macka med en skiva ost, jag visste att jag inte var som alla andra eller hade en familj som alla andra.

Jag hade dock tur med mina lärare jag fått under åren, min första lärare såg alltid till att klippa mitt hår, något varken pappa eller farmor kunde, och att gå till en frisör var ju uteslutet, så när håret väl hade växt för långt fick jag stanna kvar i skolan efter lektionens slut och blev klippt av läraren när de andra eleverna hade gått hem. Min pappa hade även en bekant som ibland tog mitt ut för att shoppa tillsammans med hans dotter, jag tackade alltid pappa efteråt, fast nu har jag ju insett att det inte var pappa som betalade.

Födelsedagar och julaftnar var de bästa på hela året, tro det eller ej. Visst, jag hade sett tandborsten på ÖB´s 10krs korg ett par dagar tidigare, men jag blev lycklig ändå när jag fick den omslaget i presentpapper! För ett par år sedan fick jag en påse nötter och ett paket kaffe i födelsedagspresent, och även det blev jag tacksam för, för jag visste att pappa hade gjort sitt bästa, han hade kämpat för det, precis som han blev tacksam av  teckningarna jag satt och gjort kvällen innan julafton. Problemet med julaftnar var alltid när jullovet tog slut och skolan tog vid, minns efter varje jullov att man skulle skriva en berättelse om sin julafton och vad man fått i present och sedan läsa upp det högt inför klassen, jag såg ofta till att bli ”sjuk” dessa dagar, eller så hittade jag på en lista med presenter. Jag och pappa hittade faktiskt en utav dessa berättelser från när jag var sex år gammal, jag hade skrivit att jag hade fått en ponny i julklapp. Det var nog inte konstigt att min lärare förstod hur det låg till.

Jag visste tidigt att jag hade problem med min syn, jag satt alltid längst fram på lektionerna eftersom jag inte kunde se vad som stod på tavlan, jag vill inte berätta detta för någon då jag visste att de skulle påpeka att jag behövde köpa glasögon, och dessa pengarna fanns inte, istället såg jag till att kisa extra mycket när jag talade med skolsyster och skyllde ofta på huvudvärk  (som jag iof hade pga synen), hon skickade mig på en synundersökning hon själv betalade efter att jag bröt ihop framför henne och berättade sanningen, att det inte fanns pengar till glasögon. Hon ordnade så att jag fick bidrag från Lions (Tack underbara Lions, som jag inte ens vet om det finns längre), som betalade mina glasögon. Många ungdomar skulle nog varit livrädda att få glasögon vid den åldern, högstadietiden, jag var enbart lycklig, jag kunde se!

Jag minns hur jag bävade inför skolavslutningar, då krävdes det oftast lite finare kläder och skor, vilket självklart inte var en möjlighet, därav har jag inte gått på många skolavslutningar. När jag skulle gå ut nian fick jag 500kr av min lärare, även denna fantastiska lärare hade märkt hur min situation var, och hade sett till att få ut lite pengar, även då, från Lions (Tack återigen). Även fast jag glänste den skolavslutningen så var mitt hjärta tungt, jag minns pappas min när jag berättade vart jag hade fått femhundralappen ifrån, han skämdes värre än en hund, även fast han försökte dölja det, och vara glad för min skull.

Situationen förvärrades när farmor dog och pappa blev arbetslös, i samma veva dog min äldsta syster i en bilolycka och pappa var djupt deprimerad för att ha förlorat en utav sina döttrar, dock kämpade han med aldrig visa sin sorg för mig, även fast det sken igenom så tydligt, då var jag runt 11 år, jag minns hur jag plingde på hos grannar och frågade efter pantburkar (och bad till gudarna att inte en dörr ledde till någon från skolan, eller någon annan jag kände). Jag minns speciellt en tid då kylsåpet konstant stod tomt och likaså skafferiet, tack vare den lilla lokalen som fanns en bit ifrån, där mat serverades för de hemlösa, fick jag mig ett varmt mål om veckan. Ibland hade även kyrkan öppet, där man kunde få soppa och kaffe, med nedragen luva gick jag och pappa till dessa ställena för att få i oss mat. Det var en känslig ålder för min del men vid den tidpunkten hade jag och pappa lärt oss att skratta åt vår situation, hur konstigt det än låter.

En dag följde jag med pappa till socialen, vi hade ett möte som jag knappt ens minns något utav, jag minns bara att jag var hungrig eftersom brödet var slut på morgonen och därav inte fått i mig någon frukost, jag minns hur de fina damerna satt där och förklarade att de inte kunde skriva utan en check till pappa för matpengar (varför minns jag ej) jag reste mig upp och sprang ut med tårar, en av dessa damer följde efter mig (henne hade jag ensam haft möten med), jag förklarade hur situtaionen var, då jag var i panik eftersom jag insåg att det var långt kvar till kyrkans skulle ha öppet igen. Hon tog med mig till Ica och bad mig att fylla två korgar med mat, inte bara bröd, utan även smör och ost! Det jag minns bäst från den dagen var när vi stod i kön till kassan och hon slängde i ett paket med glass, ”Gammeldags Vanilj” i varukorgen, min och pappas favorit. Då bröt jag ihop, rakt upp och ner vid kassan på Ica, av ren lycka, då var jag 15 år. Och pappas min när jag kom hem två fulla kassar med mat, och hur vi sen satt och drack kaffe och åt vaniljglassen medan vi spelade skitgubbe (kortspel), sitter fast på min hornhinna än idag, det var utan tvekan en utav mina lyckligaste stunder i livet.

När jag var 17 år flyttade jag ifrån Stockholm för att studera på en folkhögskola, inte min idé, men socialen ansåg att de var bäst, jag själv såg framemot det samtidigt som det smärtade att lämna pappa, vi som hållit ihop i vått och torrt. Jag såg till att alltid skicka hem lite pengar till pappa oavsett hur mycket pengar jag själv hade kvar, för jag visste att pappa hade de tufft. Än idag, 23 år gammal gör jag det, idag är pappa svårt sjuk och bor på ett vårdhem, jag vet att han inte har långt kvar att leva, men jag ser till att ringa honom ofta och verkligen tacka för min barndom, han kämpade för mitt bästa, och han är inte mer än en människa.

Det är skammen jag minns mest, dels för situationen, men att bära pappas skam var nog den tyngsta, jag såg hur han led, hur han vill se till att jag hade de bra, när han med tårar i ögonen förklarade att vi verkligen inte hade en krona, när jag frågat om vi skulle gå och handla när kylskåpet ekade tomt. Det är det jag minns mest. Skam.

Jag är trots allt glad för min barndom och för det jag varit med om, jag har lärt mig att värna om andra och verkligen uppskatta det jag har. Idag lever jag tillsammans med min pojkvän och hans familj i ett fint område utanför Malmö, det har varit en omställning för mig, värre än en tornado. Jag blir redigt uppvaktad på födelsedagar och julaftnar med presenter och diverse saker, jag tackar och tar emot och tårarna brännandes bakom ögonlocken, jag inte van vid sådant och det smärtar inom mig, av tanken på hur många barn som borde få ha så på sina födelsedagar och julaftnar, men som aldrig får det.

Trots allt har jag haft en fantastiskt uppväxt, med kärlek och en äkta närhet, tack pappa!

Det finns inga fattiga barn i Sverige, den som säger denna mening har inte rätt att yttra sig om han/hon själv inte legat i sängen med tårar utav hunger.

/Skrivet till en utredning maj 2011

Jag söker inte empati, enbart förståelse.

Vila ifred älskade pappa, så som du kämpat och äntligen funnit den ro du sökt. 19521202-20110628 älskar dig, rakastan sua.

/Augusti 2011


Helena fick gå hungrig på 90-talet.

Hade en lång diskussion med morbror i radhuset på Lidingö. Vilken klass kommer jag från egentligen? För morbror och mamma och övriga två syskon kommer definitivt inte från arbetarklassen. Mormor och morfar var och är akademiker. Jobbade på universitetet och stadsplaneringskontoret. Hade 60-talets motsvarighet till mobiltelefon, gymnastikskor och mat på bordet. Kommer jag då också från akademikerklass, eller vad ska man kalla det, någon slags någorlunda välbeställd medelklass? Jag kan inte alls identifiera mig med det. Jag är född 1986. Min pappa dog när jag var fyra. När jag var liten gick jag och mamma på bio och McDonald’s varje fredag. Vi åkte på husvagnssemester med mormor och morfar på somrarna.

 

Men mamma jobbade ofta över. Vågade inte säga nej till chefen. Hämtade mig alltid för sent hos dagmamman. Eller var inte hemma när jag kom hem från fritids. Jag minns hungern (innan jag lärde mig laga mat själv) och oron. Jag visste att mamma var en dålig bilförare (hur jag visste det minns jag inte) så jag trodde alltid att hon kört ihjäl sig. Men hon körde aldrig ihjäl sig. Hon var kvar på jobbet. Ett tillfälle satte spår, ett starkt minne som jag ofta slängde i ansiktet på henne under senare tonårsbråk. En gång sa hon att hon skulle komma hem halv sex, men hon kom hem halv nio. När jag var nio. Det var runt samma tid som bion om fredagarna slutade, och husvagnssemestrarna.

 

Mamma blev av med jobbet när jag var tolv. Men redan innan hon förlorade jobbet hade jag alltid ärvda kläder. Jag har två äldre kusiner vars kläder jag bar. Hade nästan aldrig nya om inte mormor förbarmat sig och köpt. Mormor och jag åkte ibland till Mobilia för att köpa skor. Men jag var helt omöjlig. Hon ville att jag skulle ha seglarskor, jag ville ha Converse. Tjatade till mig ett par fejk-Converse, låga, blåa. Lyckades inte tjata till mig den gul-svarta klänningen. ”Den går ändå inte att tvätta, det svarta färgar ju av sig på det gula” sa mormor.

 

Hemma var det alltid stökigt. Lappar från skolan kom alltid bort. ”’Jag lade den på köksbordet’”, sa min gamla lärarinna till mig när jag var stor att jag brukade säga i skolan när jag var liten. ”Jag undrade alltid hur det kunde se ut på ert köksbord!” sa hon och skrattade. Lappar om bidrag till skolresor och klasskassor kom bort de också. Jag vågade ändå inte be om pengar för jag visste att vi inte hade några. Jag var livrädd för att kosta pengar. Jag fick 20 kronor i veckopeng. Jag vågade aldrig följa med kompisar och deras föräldrar på stan. Tänk om man blev lurad eller övertalad att köpa något. Tänk om man gick på McDonalds och beställde en Happy Meal som då kostade 25 kronor, och så trodde kompisens förälder att man skulle betala själv. Jag hade ju bara 20. Då satt jag hellre med kurrande mage och tittade på när kompisen åt. En gång när jag var lite äldre hade jag 25 kronor, och var med morbror och kusiner på McDonalds. Jag beställde en Happy Meal trots att jag egentligen var för gammal för att bli mätt på en liten hamburgare och liten pommes. Ville egentligen ha en Big Mac, men vågade inte beställa, visste inte om morbror skulle betala eller ej och vågade inte fråga. När Happy Meal-hamburgaren var uppäten satt jag och stirrade på mina kusiners matrester och magen kurrade och morbror tittade på mig som om han fattade men sa inget.

 

Det låter så konstigt i efterhand, det där halv nio när jag var nio. Nio nio. Som att det inte var sant. Det känns ofta konstigt när jag tänker tillbaka på hur jag haft det. Vissa saker är så sorgliga att det känns som de bara inte kan vara sanna. Sånt kan inte hända här där de fattiga ändå har mobiltelefon, gymnastikskor och mat på bordet. Många psykologer och kuratorer genom åren har sagt att jag borde skriva bok om allt. Kanske gör det, någon dag.

Helena

som heter något helt annat i verkligheten


Elräkningen

Sitter med elräkningen. Undrar hur vi ska få råd att betala både den och depositionen.

För en månad sedan flyttade vi in i ett litet hus ute på landet. Hyran är billig jämfört med vad vi betalade innan. Vi bodde i förorten och betalade mindre i el, men mer i hyra och våra möjligheter att komma ut i naturen var sämre. Men det var okej.

Vi blev vräkta.

Jag är hemma om dagarna och spelar musik på radion. Någon granne ringde störningsjouren. Och vi blev vräkta.

Dottern trodde det var polisen som kom där klockan elva, mitt på dagen. Och jag vet ej om hon fortfarande tror det, fastän jag förklarat att det var jouren. Nu tror hon att hon inte kan spela musik och dansa. Min dotter som fick en ny bandspelare i födelsedagspresent på sin sju-års dag.

Med knapp ekonomi och betalningsanmärkningar lyckades jag hitta en ny bostad. Nu bor vi ute på landet med oändlig natur och bättre skola i ett lugnt område.

Men det kostar, och huset är ej i bästa skick. Vi får stå ut med kyla och dålig tillgång på varmvatten, knappt några bussar och inga vänner. Slit med att oroa sig över ved och inga möjligheter att handla nära. Och vi bor 10 mil bort från min son.

Honom hämtar jag med buss och tåg. Jag har inget körkort, det kostar för mycket, och fadern ställer inte upp på ett samarbete kring umgänget. Har precis skickat iväg fondansökningar om hjälp till umgängesresorna. Kostar lika mycket som elräkningen ser jag nu.

Får väl gå till socialen och be om hjälp. Där kommer jag att bli ifrågasatt, varför jag satt mig i en sådan svår situation. Och jag kommer inte veta vad jag ska säga. Det kommer de uppfatta som rörigt och det kommer ej se bra ut i vårdnadstvisten.

Sjukskrivningen rullar på. Fast jag vill jobba. Men får inga jobb. Arbetsgivarna vill ej ha sju års sjukskrivning och ensamstående mamma. Under alla dessa år har jag kämpat för att få till en bra lösning, men just nu sitter vi här fattigare än någonsin förr och ingen att vända oss till.

Jag ensamstående mamma till två barn. Dottern bor hemma och sonen hos sin far. Sonen fick jag ge upp tvisten om efter att sociala myndigheterna och fadern terroriserat oss i fyra år.

Jag är sjukskriven sen 7 år tillbaka. För depression. Jag har betalningsanmärkningar. Lider av social fobi emellanåt och oftast i samband med stora öppna platser. Ångest.

Men i ett kapitalistiskt och statussamhälles syn är jag farlig, eftersom jag inte gör rätt för mig. Och där igenom är jag sjuk.

Jag har varit fosterhemsplacerad.

Jag var en glad liten lintott som sparade mina slantar. Jag ville göra alla glada så jag skulle få fortsätta finnas till. Så jag gick och köpte blommor för alla pengarna och gav bort .

Någonstans gick det fel med ekonomin och nu sitter jag med två sorgetyngda barn. Jag själv får ingen hjälp i röran av myndigheter.

De bara hänvisar till en massa andra folk och ger en lappar.

Vi är fattiga och utsatta i ett samhälle där pengarna styr.

Kärlek, respekt och omsorg existerar inte.

Pengar existerar, men ej för dem som behöver.

”Angelica”


Kanske kan ränderna aldrig gå ur en?

I ett miljonprojekt levde jag mina första år, ganska tryggt med två föräldrar. Sedan så gick de skilda vägar.

En dag blev min ena förälder ensamstående och med en kommunalarbetarlön var inte tillvaron särskilt rik. Alla pengar gick till mat, hyra och begagnade kläder och saker. Mitt syskon och jag fick ärva från vänner och släktingar. Alla urvuxna kläder såldes på second hand, det vi inte kunde få köpte vi på second hand. Vi hade inte råd med halvfabrikat utan fick ordentlig mat lagad från grunden. Vi fick hembakat bröd. Vi hade inte egna TV-apparater på rummet och annan lyx.

Vid 13 år började jag själv jobba, så jag kunde köpa saker mina klasskompisar redan hade. Jag fick behålla mina egna pengar. Ibland var min förälder tvungen och låna pengar av mig och jag fick tillbaks dem i portioner, så det säger väl något om hur fattiga vi var. Men vår förälder var väl en levnadskonstnär och vi hade det vi behövde. Vi behövde ju inte dator, tv-spel och sådana saker. Vi tänkte aldrig på det heller.

Det jobbigaste var sommarloven. Vi hade ju varit hemma hela sommaren, medan de rika klasskompisarna varit på långa lyxresor om sex veckor på exotiska resmål. Det var jobbigt att på lektion inte kunna berätta att jag hade varit på någon exotisk plats. Det var jobbigt när skolan ”samlade” pengar som vi inte kunde tjäna ihop. Så länge det handlade om att sälja lotter och sådant, så kunde jag ju själv tjäna pengarna. Men lärarna tänker inte på att vissa barn aldrig får åka på charter, aldrig kan köpa nya saker eller äta halvfabrikat.

Jag var alltid fattig i saker, men det var inte det som störde. Men visst var jag utanför, jag var ju inte lika kul och umgås med, jag hade ju inte råd med ridlektioner, badhusbesök osv. Jag blev bortprioriterad som vän. Jag har idag som vuxen tänkt på det. För idag lägger jag gärna pengar på hög. Jag vill inte vara fattig. Tror det beror på att jag är uppvuxen i ett fattigt hushåll.

Jag har själv fixat allt. Jag fick ett driv framåt, som jag inte kanske haft om jag fått allt serverat. Jag har dock aldrig haft vägarna in på den lyxiga arbetsmarknaden eftersom umgänget inte är så givande på det planet. Kanske blev man lite ensam p g a sin fattigdom. Känner inte heller att alla i umgänget begriper, för de har aldrig varit fattiga. Har sagt upp bekantskapen med vissa som haft guldsked i mun från födseln, jag insåg till slut att deras värderingar och mina inte fungerade.

Även om man inte längre är fattig så är man ändå inte en del av medelklassen. Jag vet inte vad det beror på. Jag gillar inte lån. Jag gillar att stå på egna ben. Jag vet inte vad det beror på, men jag misstänker min fattiga barndom fått mig att inte känna mig lika mycket värd som resten av befolkningen. Kanske talar kroppsspråket om att jag är fattig oavsett kläder p g a min uppväxt? Jag tycker att butiksbiträden alltid gör sig affär där jag är, även om jag idag har råd med det mesta. Det känns som de tror jag går in i butiken och ska stjäla. Alltid. Jämt. Så pass att jag undviker att gå till butiker där det är mest påtagligt.

Jag är fattigt arbetarbarn och kanske kan ränderna aldrig gå ur en. Jag vet att min fattigdom påverkat mig till att inte känna samma värde som andra. Jag har inte samma människovärde. Det baserar jag på det bemötande jag många gånger mött under uppväxten, från både vuxna och barn. Jag tror visst det kan vara lättare att vara mobbad som fattig. Jag hade ju aldrig råd att vara ”rätt klädd”. Jag var mera utfryst än mobbad och är det även som vuxen.

Jag är inte en del i gänget. Mitt samhällsengagemang och mitt rättvisepatos är stort. Jag gillar inte orättvisor och odemokratiska beslut. Kommer nog aldrig bli en del i gänget, för jag känner att samhället i mångt är mer egoistiskt och inriktad på människors enskilda självförverkligande. Jag tycker att samhället i mångt slutat vara solidariskt och för mig är det en omöjlighet att inte vara solidarisk. Jag vet hur det är att vara fattig, att inte vara en del av gänget.

Jag har levt i ett utanförskap hela livet. Jag är i ett utanförskap resten av mitt liv oavsett hur mycket jag åstadkommer. Det är aldrig någon annan än mina vänner som uppskattat mig. Ingen har någonsin visat sin uppskattning för mig. Jag är van att vara osynlig, fast ändå närvarande. Visst ser folk mig, men de går nog hellre långa omvägar om mig. Ibland undrar jag varför jag blivit född. Jag har inte samma människovärde i omvärldens ögon. Jag tror omvärlden inte tycker om mig. Och jag tror jag är produkten av barnfattigdomen i Sverige. Jag har idag pengar och allt sådant, men jag är fortfarande inte värd något. Jag platsar ingenstans. Är ett arbetarbarn för evigt för alltid i all evighet. Utan värde.

/Författaren vill att vi publicerar texten helt utan namn.


Scener från en ungdomstid (3)

Jag har aldrig varit i Thailand, inte heller har jag badat i medelhavet eller besökt Legoland. Jag har inte rest några långa sträckor, knappt varit utanför Sveriges gränser. Det har aldrig varit något jag lidit över. Jag anser inte heller att det är en rättighet man ska ha. Mormor och morfar hade sommarstuga där jag har haft fantastiska sommarlov. Det är de resorna man ofta inte reagerar över som jag saknade.

Min mamma hade ingen bil.

Även om hon hade fått en hade hon inte haft råd att tanka, eller med försäkring och sånt. Det kostar pengar. Att bo i en liten stad och inte ha någon egen bil kräver, planering. Och uppoffring. I vår lilla stad fanns ingen kollektivtrafik.

Jag förstod att vi inte hade råd med en bil. Jag förstod att vi var tvungna att hitta en lägenhet centralt för att kunna handla mat. En billig lägenhet centralt är inte lätt att hitta. Min mamma och lillebror delade rum i flera år för en 4a låg på mellan sex och sju tusen. Lillebror då 11-13 år som redan hade problem med att få vänner skämdes och ville inte ta hem de få han hade.

Jag spelade innebandy, vi hade bortamatch varannan helg och träningslokalen låg en mil utanför staden då hallarna i stan var upptagna. Att hela tiden få be om skjuts, förklara, tacka och ursäkta att mamma tyvärr inte kan köra nästa vecka heller var jobbigt. Jag kommer ihåg att tränarna gjorde upp körscheman till matcherna och ansåg att vi skulle köra minst två gånger. Alla måste hjälpa till. Det var enklare att sluta på de få aktiviteter man hade än att hela tiden behöva förklara att ingen kunde skjutsa mig till träningen.

Tove


Till Elin Grelsson och andra fantastiska skribenter

Piga bland pigor av Ester Blenda Nordström, journalist på SvD

Jag hade förlorat tron på tidningar i allmänhet och kvällspressen i synnerhet. Allt detta skvaller, all dynga, all denna ”ge folket vad folket vill ha-journalistik”.

Men så har jag fått upp ögonen för det goda som ändå skrivs i Aftonbladet, Expressen och Helsingborgs Dagblad. Bland annat.

Vi fattiga människor utan megafoner, vi som inte har strålkastarna riktade mot oss, vi som hela tiden talar för döva öron med telefonsvararens tröstlösa röst som om och om igen maler med entonig stämma att ”det är många som ringer just nu men du behåller din plats i kön”.

Vi som känner att vi aldrig får rätt mot Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Socialbyrån och andra ställen vi är beroende av för att hålla näsan ovanför vattenytan.

Vi behöver er. Vi behöver journalisternas hjälp, deras megafoner, deras röster, deras spaltutrymmen, deras förmåga att föra ut det vi vill ha sagt.

Men på varje fattigdomsförnekare måste det gå tio fattigdomserkännare för att vi ska höras och synas.

För att de som bestämmer över sjukförsäkringsreglerna och arbetsmarknadspolitiken ska höra oss och kanske göra något åt problemen. Något som vi alla tjänar på.

Låt sjuka människor vara sjuka tills de blir friska. Ifrågasätt inte kompetenta läkares utlåtanden. Sjuka människor har inte på arbetsförmedlingen att göra. Inte heller på Socialkontoren. De ska vårda sina trasiga kroppar och själar. De nya reglerna gör dem bara oroliga och ännu sjukare.

Tvinga inte friska människor in i FAS 3. Betala inte arbetsgivarna för att de ska ta emot arbetskraft. Då söker de ju ingen arbetskraft som kostar pengar. Och ge inte fullständigt meningslösa jobb till vuxna människor. Det skapar ännu mer misär och sjukdom. En lose-lose-situation.

Lyckligare människor blir friskare människor och tryggare människor blir i regel lyckligare.

Skapa trygghet och välstånd och du skapar ett lyckligare folk, det visste man för 100 år sedan när välfärdssamhället byggdes upp, men den kunskapen verkar ha fallit i glömska nu.

Nu känns det som om vi är tillbaks i ett 2/3 samhälle där vissa journalister går med puka och basun och talar om att ”här i Sverige finns varken fattiga eller sjuka människor. De är bara lata. Friskskriv dem så blir de friska. Det daltas med dårarna och invandrarna, lite misär skadar inte.”

Har dessa journalister (och politiker) inget hjärta? Ser de inte? Hör de inte? Vad är det som är så svårt att förstå?

Därför kära skribenter, ni som skriver om fattigdomen, om Försäkringskassans absurda nya regler och om Arbetsförmedlingens ännu mer absurda nya villkor, är jag så oerhört tacksam för det jobb ni gör.

Just nu vill jag tacka journalister, skribenter och modiga människor som skrivit och fått publicerat  i dagspressen, bland annat dessa:

Elin Grelsson

Kristian Lundberg och Kristian Lundberg igen och igen

Björn Fridén

Sakine Madon

Susanna Vidlund och Camilla Sundell

Jon Weman och Jon Weman igen

Pelle Tagesson

Alla dessa

Och bloggaren Martin Aagård

Och alla andra som jag för stunden glömt.

Uppdatering: Nina Björk hade jag glömt.

Och påminna om att det finns möjlighet att påverka.

/Lena Kronberg