Jag är inte fattig, jag lever bara på gränsen.

Jag är inte fattig just nu. Jag är inte fattig, jag lever bara på gränsen. Jag är en pendlare. Jag pendlar in och ut i arbete. Just nu är jag arbetssökande. Jag utnyttjar min möjlighet att stämpla upp. Jag jobbar på timmar. Mina deltidsdagar är nere i 50 dagar. Jag tjänar bra för timmarna jag jobbar, men den här månaden landade min lön på nästan 2000kr. Det lever vi inte gott på. Jag stämplar upp. Jag är beroende av att kunna göra det. Jag får stämpla upp resterande del av tiden. Jag trodde jag skulle får lite mer än 3000kr imorgon från a-kassan, men näe. Ingen utbetalning är inlagd. Undrar om något blivit fel, så jag kollar upp förra specifikationen på Internet och ser att de dragit 8400kr i skatt på mig och skrivit att jag fått 20 dagar!!!! Härregud. Kanske får jag inga pengar. Undrar om något blivit fel. Så brukar det inte se ut. Jag har inga marginaler. Inga alls. Får jag ens några pengar nu? Jag vet inte, inte förrän jag ringt. Förra gången fick jag inte heller några pengar, då hade Försäkringskassan missat att göra sitt jobb. Trots påminnelser från min a-kasse-handläggare till Försäkringskassan så gjorde Försäkringskassan inte sin inrapportering och släppte spärren på mig. Jag gick en ”utvärderingsperiod” hos Arbetsförmedlingen och då får man aktivietsstöd istället (a-kassedagarna tickar dock på). Så vi blev utan matpengar, för våra andra pengar hade gått till löpande kostnader i form av räkningar.


Vi har hemförsäkring, livsförsäkring, bo-kvar-försäkring, olycksfallsförsäkring, bilförsäkring, boendet, TV-licensen och Internet och betala för. Mycket mer än så har vi inte. Jag anser att vi egentligen inte har råd med dessa saker, men jag behöver bil för mitt jobb. Jag behöver också försäkringarna på min partner, för om min partner dör då går jag i konkurs. Vi är enormt beroende av min partners inkomst. Utan den skulle vi inte överleva. Vi är inte fattiga, vi äger vårt boende. Men vi har inga marginaler. Vi har inga andra skulder än studielån och boende. Vi har inga krediter, som ni förstår är bilen betald.


Så på det viset är vi inte fattiga. När jag jobbar heltid, då när jag får chansen, i perioder så sparar vi pengar. Dessa pengar börjar sina, för perioderna på a-kassa är 200 dagar utöver dagar på föräldrapenning. Vi hade båda jobb en gång. Vi tog beslutet att skaffa ett barn. 6 månader innan vi fick vårt barn så blev jag arbetslös. Det var billigast för oss att jag var hemma först eftersom jag var arbetslös. Så sedan levde jag på Föräldrapenning under ett halvår. När jag fick ett vikariat i höstas tog jag det och min partner var hemma en period. Vårt barn fick börja på dagis direkt när den fick börja. Vi hade inte råd att inte jobba båda två. Vi behövde spara pengar. Vi sparade under de fem månader jag fick jobba. Nu är jag åter igen arbetslös. Jag har som sagt varit utan jobb totalt 285 dagar, fast mitt i jobbade jag fem månader.


Sparpengarna är ju inte stora. Kassan är skral. A-kassan är låg, men jag har den högsta. Den motsvarar 4680kr varannan vecka. Jag hinner få två utbetalningar i månaden, minus de timmar jag fått jobba. Det är en låginkomsttagares lön. I Stockholm är det inte så mycket. Vi bor relativt billigt, men ändå dyrt. Vi har tagit bort amorteringarna för vi har inte råd med dem just nu. Det blir i slutändan dyrare att inte amortera, vilket vi vet. Fattigdom kostar.


Min partner är låginkomsttagare, men vi är tacksamma för att en av oss har jobb. Våra båda inkomster räcker nätt och jämt för att det hela ska gå runt, men vi har inga marginaler. När a-kassan uteblev blev vi utan mat. Mjölken och brödet tog slut och jag var arg på a-kassan och Försäkringskassan. Betalningen kom fyra dagar senare pga mina påtryckningar. Jag sa att det inte var okej att vårt barn fick dricka vatten över helgen. Pengarna kom till slut på måndagen.


Nu skulle jag fått pengar den här veckan. Åter igen finns ingen utbetalning synlig på banken, och ingen står angiven på hemsidan. Jag misstänker att något blivit fel, jag tittar på specifikationen från förra gången och inser att de betalat 8400 i skatt på vad de kallar en 20 dagars utbetalning på 5000kr. Något har blivit riktigt fel. Jag mailar och frågar vad de gjort och vart min utbetalning är. Imorgon ska jag ringa. Åter igen blir vi utan dagligvaror. Vi har fullt i frys och skafferi, det som sinar är grönsaker, mjölk, smör och bröd. Vi har inga marginaler när a-kassan är så låg. Och när a-kassan uteblir så tar de helt vårt levebröd. Jag lever på gränsen till svält. Tänk om a-kassan fortsätter strula. Vad händer då? Går vi i konkurs? Tvingas vi flytta? vad händer? blir vårt barn omhändertaget? Vart är vi på väg?
Och inget jobb i sikte och snart är mina 50 dagar slut… och jag får inte ens jobba de få timmar jag får. Är det en jobblinje? Att hindra folk från att försöka jobba? Är det vettigt att göra mig fattig? Vi väntade länge med barnet… vi är runt 40 och inga ungdomar längre. En är över, en är strax under. Vi visste att det var vår sista chans, vi vågade inte vänta på fler ”bättre tider”. Jag har nämligen aldrig sett bättre tider i arbetslivet. Inget jobb har varat för evigt.


Jag lever hela mitt liv i fattigdom fram till slutet av tonåren. Sedan fattig student. Sedan har jag tragglat från jobb till jobb. Vad är det för liv? Jag har hållt mig över fattigdomsstrecket efter studierna, men just nu är jag på väg ned till fattigdomen igen…. Vad händer när mina två a-kasse-perioder tar slut (har en intjänad)? Sälja huset och bo i en etta, som är dyrare än vårt eget boende antar jag…. Stockholm är dyrt. Jag vill inte att vårt barn ska få växa upp i fattigdom, så som jag fick. Men så som arbetsmarknaden ser ut så vet jag inte vart vi är på väg. Jag duger inte på svenska arbetsmarknaden. Jag diskrimineras för att jag nu har ett barn, för att jag är runt 40, för att jag tvingats gå in och ut i arbetslöshet, för att jag är jag. För att jag inte har kontakter som leder till jobb. Jag har diskriminerats för mitt ursprung men det kan jag dölja eftersom mitt utseende avslöjar inget. Jag har diskriminerats hela mitt liv. Fastän ingen av oss har någonsin VAB:at, så får jag ändå frågan ”Vem vabbar” på intervjuerna. Ska jag inte säga att jag har familj???? Varar inte sanningen längst?


Höj a-kassan, sluta betala ut a-kassa varannan vecka, betala ut den 25:e varje månad. Ta bort 75-dagars-regeln, låt oss stämpla upp alla 300 dagar.

Anonym

Annonser

5 responses to “Jag är inte fattig, jag lever bara på gränsen.

  • Linda Åberg Luthman

    Min blogg från den tiden när Försäkringskassan gjorde mig galen på allvar.
    http://blogg.passagen.se/hoga.kusten.poeten/entry/jag_hatisk

  • becca

    jag är så nära tårarna när jag läser det här inlägget. jag är en vanlig svensk och upplever samma skit. när ska det bli bättre. när ska man kunna unna sig något alls?
    jag funderar på att sterilisera mig så att jag slipper tänka på barn. slipper tänka på hur det ska gå för dom om jag får dom. oroas över ekonomi, boende, jobb, skola, allt. allt är så svårt att få ihop. varför måste det se ut så här, jag trodde sverige var ett tryggt land. ändå svälter invånarna.

  • David

    Riktigt bra skrivet ”ja vet hur det är” I vårat sk välfärdsland.
    Låginkomsttagare Förtidspensionärer & vanliga pensionärer med låg pension går på knäna!!
    Man blir ärligt talat riktigt det ordet kan ja inte ta i min mun!!
    Ja lider med alla andra som har det som ja mfl i Sverige el ska ja säga fattigsverige?

  • Torbjörn Wonevik

    Kom med i gruppen http://www.basinkomst.nu

  • Sara hansson

    Beklämmande att läsa, men trots allt låter det kanske hårt och kallt att läsa detta.
    Jag och min familj var bostadslösa i tre år. Vi hade INGET eget boende överhuvudtaget. Vi blev placerade av socialen på campingstugor och vandrarhem. Hade en matbudget på 100 kr om dagen för två vuxna och två barn, varav ett fortfarande behövde blöjor.
    Ingen av oss hade arbete, min man var i sk fas tre när man varken har rätt till sjukpenning eller a-kassa. Jag hade ingen a-kassa jag heller.
    Nu efter 5 år av evigt kämpande har vi ett fint boende. Jag har tagit körkort och skaffat bil. Vi lyckades att få bostad (hyres)efter att värden tyckte att alla ska få en till chans i livet. I början fick vi leva på ekonomiskt bistånd från socialen, blev kontrollerad 24 timmar om dygnet, hur många jobb vi sökte, vad och vart vi handlade och för hur mycket. Fruktansvärt förnedrande.
    Idag har jag ett tillsvidarejobb på heltid. Vi har ordnat med sparande till barnen och efter att alla räkningar, avbetalningar och skuldsaneringar är gjorda har vi fortfarande pengar kvar.
    Ingen av oss behöver gå hungriga till sängs, eller oroa sig för att det inte finnsågot att äta eller någonstans att bo nästa dag.
    Så länge man har råd att ÄGA ett boende, villa eller bostadsrätt är man i mina ögon INTE fattig.
    Villan eller bostadsrätten kan säljas och man får flytta till hyresrätt.
    Då är man inte längre fattig. Man har fortfarande någonstans att bo, man kan köpa mat och kläder, räkningarna har täckning.
    Men som sagt, det är inte roligt att behöva flytta för en sådan sak, men ibland är det nödvändigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: